Strix uralensis
Det här är ett av de mäktigaste läten man kan höra i uggleskogen, ett ganska grovt och rytmiskt hoande.
Alla läten och ljud för slaguggla →Utbredningskarta över var Slaguggla har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Slagugglan hör till de större ugglorna. Den är ljust gråbrunbeige, har mörka ögon och gul näbb, och den håller till i barr- och blandskog, oftast i anslutning till öppen mark som myrar, hyggen och inägor. I Sverige förekommer den från mellersta Värmland, mellersta Västmanland och mellersta Uppland och norrut till Lule lappmark och norra Norrbotten.1
Beståndet har ökat sedan 1980-talet. Data från nattrutterna inom Svensk fågeltaxering visar ett stabilt eller till och med något ökande bestånd under perioden 2010 till 2024, och vid rödlistningen 2025 flyttades arten därför från nära hotad (NT) till livskraftig (LC). Antalet reproduktiva individer skattas till 5 000, med ett osäkerhetsintervall på 3 600 till 6 400.1
Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen. Den är också förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv och ingår i Natura 2000.1
Globalt bedöms slagugglan som livskraftig, och världsbeståndet har preliminärt uppskattats till mellan 350 000 och 1 200 000 vuxna individer. I Europa räknar man med 50 000 till 143 000 par, med en ökande population.5
En slaguggla är 50 till 59 centimeter lång och har ett vingspann på 103 till 124 centimeter. Honorna väger 950 till 1 150 gram, hanarna 600 till 850 gram. Hane och hona ser likadana ut i dräkten, men honan är alltså större och tyngre.5
Helhetsintrycket är ljust gråbrunbeige. Huvudet är runt med platt ansiktsskiva, ögonen små och svarta, näbben orangegul. Undersidan är vitaktig med smala bruna längsgående streck, och stjärten är kilformad med jämn tvärbandning.5
Bröst och buk har mörk längsstreckning, och stjärten är proportionellt sett lång. Flykten är rak och målmedveten, något ormvråkslik. Vingens ovansida saknar det ljusa fält vid basen av handen som lappugglan har. Vingformen är rundad.1,2
Slagugglan förekommer i norra delen av Sverige ned till ungefär 60 grader nordlig bredd, från norra Västmanland till Lule lappmark. Tätast är den mellan Uppland och Medelpad. Norr om Polcirkeln är den mycket sällsynt, och därifrån har inga häckningar rapporterats under senare tid. Enstaka häckningar har skett längre söderut: ett par i Östergötland 1984 och 1985, och ett par i Västergötland 1988.1,5
I stora delar av Norrland är beståndens storlek tämligen okända, medan statusen är mer klarlagd i den sydöstra delen av utbredningsområdet, där arten sannolikt också är vanligare. Populationen i Hälsingland, Gästrikland och Uppland uppgår troligen till minst 1 000 par. I Västerbotten beräknas det finnas 200 till 400 häckande par, i Norrbotten omkring 60, i Pite lappmark ungefär fem och i Lule lappmark ungefär tio. Från Västmanland, Värmland och Dalsland rapporteras arten årligen i lågt antal. Sammantaget kan den svenska populationen grovt uppskattas till 2 000 till 4 000 par.1
En ökning har märkts i Mellansverige och i södra Finland. Som förklaring har angetts uppsättning av holkar samt att det moderna skogsbruket skapat gynnsamma näringsbiotoper i form av hyggen, delvis också genom att jordbruksmark lagts ned.1
Utbredningsområdet sträcker sig från Skandinavien till de japanska öarna och följer i stora drag taigabältet, med reliktartade förekomster i Sydosteuropa och västra Kina. I Centraleuropa finns arten i länder som Tyskland, Tjeckien, Österrike, Polen, Slovenien, Kroatien, Slovakien och Rumänien. Fåglarna i Norge, Sverige, Finland och österut till Moskva tillhör den nordeuropeiska underarten Strix uralensis liturata.1,6
Slagugglan är stannfågel och håller samma hemområde året runt. De gamla fåglarna är mycket stationära, medan ungfåglarna sprider sig 5 till 70 kilometer från boplatsen utan någon bestämd riktning. I sällsynta fall vandrar de betydligt längre.1,5,6
Arten hör hemma i barrskog med öppningar i form av myrmark, vattendrag eller hyggen, men häckar också i anslutning till odlad mark och fäbodar. Lite glesare, grovstammiga skogar intill öppna ytor som hyggen, myrar och inägor är det den föredrar. Tät skog undviks, medan övergångszoner mellan skog och jordbruksmark passar bra.1,2,3
Boet läggs i torra högstubbar, de så kallade skorstenarna av tall eller asp, men också i holkar, tillfälligtvis i rovfågelsbon, ibland i byggnader och ytterst sällan på marken. Kullen är normalt 2 till 4 ägg och kan gå upp till sex. Ruvningen startar från slutet av mars till första hälften av april, och eventuella omhäckningar kan ske under andra hälften av april. Ruvningstiden är 31 till 34 dygn, och ungarnas botid drygt en månad. Endast honan ruvar, medan hanen skaffar föda. Ungarna lämnar boet innan de kan flyga men håller sig kvar i närheten.1,2,5
Honan försvarar boplats och revir aggressivt och kan attackera människor som kommer för nära, trots den bedrägligt milda uppsynen. Aggressiviteten är som störst efter en sorkkrasch, när kullen är stor eller vid tidiga häckningar, och variationen mellan enskilda fåglar är stor. Studier visar att de aggressiva honorna får upp flest ungar.5
Födan består till största delen av smågnagare, särskilt skogssork, åkersork och vattensork, men också av groddjur, näbbmöss och fåglar som ringduva och trastar. Även större hackspett, pärluggla och sparvhök har hittats som byten i slagugglebon. Reproduktionen varierar cykliskt med tillgången på föda. I svenskt material stod vattensork för 33,1 procent av antalet byten och 60 procent av biomassan, medan åkersork stod för 30,8 procent av antalet och 14,5 procent av biomassan.1,6
Slagugglan jagar som sittjägare, sitter länge på en gren ungefär som en duvhök och slår ner direkt på bytet från sittplatsen. Aktiviteten är katemeral snarare än strikt nattlig: under de varmare månaderna är den i gång även i dagsljus, medan den vintertid huvudsakligen är nattaktiv.6
Tillgången på naturliga boplatser har minskat drastiskt och väntas fortsätta minska. Det moderna skogsbrukets metoder och korta omloppstider på 100 till 120 år ger inte längre träd av de dimensioner som krävs för att nya boplatser ska bildas, alltså rötade stammar som kan bli skorstenar eller större hål efter kvistbrott. Vad det handlar om i tid framgår av tolv daterade bebodda torrakstubbar i Hälsingland: de hade varit döda i genomsnitt 255 år och var 200 till 400 år gamla innan de dog. I norra Sverige måste honan inför varje häckning kunna gräva loss murken ved på stubbens insida, så att ett lager spån bildar en plan bobale där en grop för äggen kan formas och spånen isolerar mot den ofta frusna bobottnen.1
Vid större kalavverkningar runt boträdet uppstår vanligtvis brist på sittplatser, som används vid jakt, när hanen lämnar över bytet till honan, när honan vaktar under ungarnas boperiod och närmaste tiden efter att ungarna lämnat boet. Även om paret fortsätter häcka i en kvarlämnad högstubbe på en kalavverkad yta överges den ofta när den täta ungskogen sluter sig. Genom att lämna kvar frötallar och gamla träd som evighetsträd kan tillräckligt grova stammar växa fram också i rationellt skött skog. Förutom tall används framför allt asp och andra triviallövträd till boplatser, och i de södra delarna av utbredningsområdet har grova solitära ekar i barrskogslandskapet betydelse för häckningen.1
Där passande bostubbar helt saknas upprätthålls slagugglereviren ofta med holkar. Det gör artens fortsatta utveckling helt beroende av ideellt verkande personer, och utan de insatserna skulle slagugglan troligen försvinna från stora delar av sitt nuvarande utbredningsområde. Samtidigt är slagugglan en mycket dominant art: när den etablerar sig på en ny häckningsplats försämrar eller omöjliggör den, genom sitt uppträdande mot bland annat rovfåglar och andra ugglor, deras möjligheter att fortsätta använda sina boplatser.1
Slagugglan liknar allmänt sett en kattuggla, med mörka ögon och gul näbb, men är betydligt större och har proportionellt sett längre stjärt. Kattugglan är 37 till 43 centimeter lång, har 81 till 96 centimeters vingspann och väger 400 till 500 gram. Slagugglan är också något ljusare och har ett renare ansikte.1,4,7
Kattugglan når så långt norrut som till södra Västerbotten, alltså in i slagugglans södra utbredning. Den föredrar lövskog och blandskog och häckar i trädhål, medan slagugglan håller till i mer barrskogsdominerade skogstyper. Kattugglan lever i kulturbygd och städer och hörs dygnet runt året om, men framför allt från januari till mars. Dess läte är ett svajande "hoooo" följt av en paus och "hu-huhuhu-hooo", och den har ett gällt kontaktläte som låter "ke-vitt".4,7
Lappugglan är mycket större: 60 till 70 centimeter lång med 135 till 160 centimeters vingspann. Den säkraste skillnaden är ögonfärgen, gul iris hos lappugglan mot slagugglans mörka, nästan svarta ögon. Lappugglan har också en mycket stor ansiktsskiva med askgrå ringar runt ögonen och koncentriska vågiga bruna streck, samt en halvmåneformad svart fläck kantad med vitt vid ögats innersida, den så kallade flugan under näbben.8
Lappugglan häckar främst i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland och uppträder tillfälligt i mellersta Sverige. Dess spelläte är en serie djupa, pumpande hoanden, nio till tolv stycken i takten ungefär 1,5 hoanden per sekund, och revirropet är omkring sju sekunder långt. I flykten skiljer sig arterna genom att slagugglan saknar lappugglans ljusa fält vid basen av handen på vingens ovansida.1,4,8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Slaguggla är en medelstor nattaktiv uggla av släktet Strix, med nio underarter i Europa och norra Asien. Den norra populationen häckar på tajga med grovstammiga barrträd och myrar medan den lilla populationen som återfinns i södra Europa häckar i bok- och bergsskogar. Det globala beståndet kategoriseras som livskraftigt.
En slaguggla är ungefär 50–60 cm lång och väger 600–1150 gram.
Slaguggla har ett vingspann på ungefär 100–125 cm.
Slaguggla väger ungefär 600–1150 gram.
Flest observationer av slaguggla rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Slaguggla bedöms som sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var slaguggla har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
