Översikt
Pärlugglan är en liten skogsuggla på ungefär 25 centimeter. Ovansidan är brun med vita fläckar, pärlor, på skuldrorna, och undersidan är vitaktig med bruna streck. I Sverige är den bofast och reproducerande, den har kommit hit på egen hand, och den är skyddad enligt fågelskyddsreglerna.1
Bland de svenska ugglorna är pärlugglan den mest utpräglade nattfågeln. Den är strikt nattaktiv och vilar dagtid i tät gran, så de flesta möten med arten sker med öronen och inte med ögonen.4,6
Läget för arten har försämrats snabbt. Vid rödlistningen 2020 bedömdes pärlugglan som livskraftig, men 2025 klassas den som starkt hotad. Beståndet har minskat gradvis sedan början av 1980-talet, och minskningen har accelererat så att det i det närmaste kraschat sedan 2010. Minskningstakten har uppgått till 60 (40–80) procent under de senaste 15 åren, och antalet reproduktiva individer i Sverige skattas till 15 400 (7 600–31 000). Sett över hela världen är arten fortfarande livskraftig, med uppskattningsvis 730 000 till 1 810 000 könsmogna individer.1,7
Namnet Aegolius är en latinisering av ett grekiskt ord för liten uggla, medan artnamnet funereus bygger på latinets funus, begravning. Ett äldre vetenskapligt namn var Strix tengmalmi, efter den svenske naturforskaren Peter Gustaf Tengmalm. På sina håll har arten också haft egna folkliga namn, som harbabbla och mausugel i Dalarna och härabävern i Arvidsjaur.2,6
Utseende
Pärlugglan mäter 24 till 26 centimeter och har ett vingspann på 55 till 60 centimeter. Honan är betydligt tyngre än hanen: hanar väger 90 till 113 gram, honor vanligen 126 till 194 gram och undantagsvis upp till 215 gram.2,6
Det mest slående är huvudet, som är stort och runt med en vitaktig ansiktsskiva och gula ögon. Runt ögonen sitter breda vita fält, och uttrycket brukar beskrivas som förvånat. Benen och tårna är befjädrade ända ut till klorna. Hane och hona har samma färger, medan ungfåglarna är mörkare bruna med vita fält i ansiktet.2,3,6
Flykten är ljudlös, snabb och något fladdermuslik. Blir fågeln störd kan den blåsa upp fjäderdräkten så att den ser större ut, eller tvärtom göra sig extremt smal så att den liknar en avbruten gren.6
Utbredning och förekomst i Sverige
Pärlugglan häckar sparsamt i barr- och blandskog över nästan hela landet, från nordöstra Skåne och norrut till Torne lappmark. Den saknas på Öland, men har enstaka gånger häckat på Gotland. Huvuddelen av beståndet finns i norra Sverige, och över 80 procent av populationen hör hemma i Norrlandslänen. Arten är mer bunden till skog och blir vanligare längre norrut. Talrikast är den i taigaområden med holkar, särskilt i Västerbotten.1,5,6,4
Söder om den biologiska norrlandsgränsen är förekomsten glesare och mer oregelbunden. Så är det också i norra Norrlands inland, där omfattande avverkningar tagit bort gammelskogarna och gjort häckningsmöjligheterna obefintliga inom mycket stora områden.5
Antalet häckande par växlar starkt mellan år beroende på tillgången på smågnagare. Norrut följer ugglornas aktivitet sorkstammarna så regelbundet att ungefär vart fjärde år blir ett uggleår. Längre söderut, som i Västmanland, är variationerna inte lika regelbundna, och riktiga toppår saknas för det mesta.1,4
Mellan sorkåren strövar ugglorna vida omkring. Pärlugglan har inga fasta revir annat än de år den häckar, och det är vanligt att kända häckningsplatser står tomma vissa år även när det finns gott om föda.5
Tillbakagången hänger framför allt ihop med skogen. Brist på grova eller gamla träd har stor negativ effekt, liksom klimatförändringar, och i många områden är tillgången på bohål i lämplig miljö det som begränsar arten. Populationen har minskat med omkring 50 procent sedan år 2000, främst till följd av bohålsbrist orsakad av intensivt skogsbruk.1,2
Ekologi och häckning
Pärlugglan är beroende av äldre, varierad skog med goda jaktmöjligheter och god tillgång på lämpliga trädhål. Tätast förekommer den i äldre granskog med inslag av gamla lövträd och med luckor och öppningar i form av mindre hyggen och jordbruksmark. Den häckar också ofta i barr- och lövblandskogar av tall, björk och asp. I sydligaste Sverige häckar den gärna i gamla bokbackar, men är mycket sällsynt i ren bokskog.1
Boet ligger uteslutande i hålrum i träd. Som boplats väljs nästan alltid ett bohål efter spillkråka eller en holk, och nyproducerade hackspettshål föredras. Bohålet kan med fördel ligga i ett kvarlämnat träd på ett hygge, där risken för mård är mindre, men det får inte ligga alltför långt från sammanhängande skog. Pärlugglan byter gärna bohål mellan åren för att undvika predation från mård, så det behöver finnas gott om hål att välja mellan.1,2
Födan består till största delen av sorkar och möss. Tryter tillgången på gnagare ingår även mindre fåglar i födan, och insekter tas också. För god häckningsframgång krävs höga gnagartätheter. Hemområdet ligger i storleksordningen 200 till 500 hektar, men varierar kraftigt med födotillgången: under dåliga gnagarår kan ugglan jaga upp till fyra kilometer från boet, medan den under bra år ofta håller sig inom en kilometer.1,2
Jakten sker genom att fågeln lyssnar från låga sittplatser, lokaliserar bytet med hörseln och sedan dyker mot marken. Den jagar på ungefär 1,5 till 2 meters höjd med 15 till 20 meter mellan sittplatserna. Under dagviloplatserna, eller samlade på bogolvet, kan man hitta spybollarna, som är grå och ungefär 12 gånger 22 millimeter.6
Häckningen påbörjas normalt tidigt under våren, och i Skandinavien är april typiskt. Kullen består av 3 till 7 ägg, ungarna kläcks efter ungefär 25 dagars ruvning och stannar minst tre veckor i boet. Båda föräldrarna deltar i omvårdnaden. Ungarna lämnar boet under maj eller början av juni, beroende på när äggen kläckts. Vid födobrist kan de mindre ungarna dö och ätas upp av syskonen.2,5,6
Vuxna pärlugglor tas av större ugglor som berguv, kattuggla och hökuggla, samt av sparvhök och duvhök. Vid boet är mården och ekorren de stora hoten. Mården minns platser där den lyckats och återvänder dit, och ekorren äter ägg och bygger bo i ugglans hålighet.6
För den som brukar skog finns konkreta råd. Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från kända, aktiva boplatser under perioden 15 februari till 30 juni. Spara alla hålträd, särskilt de med bohål av spillkråka, och lämna kvar högstubbar och annan död, stående ved. Lämna hänsynsytor med grupper av äldre träd vid gallring och föryngringsavverkning, och spara grövre tallar och aspar som kan bli boträd åt spillkråkan. Allt som gynnar spillkråkan gynnar också pärlugglan. Arten tar gärna holkar, och att sätta upp holkar är en bra åtgärd där naturliga boplatser saknas. Holkarna behöver placeras omsorgsfullt och underhållas, och att flytta dem minskar risken för mårdpredation.1,5
Förväxlingsarter
Sparvugglan är den art man främst behöver skilja pärlugglan från. Sparvugglan är betydligt mindre, 15 till 19 centimeter lång med 32 till 39 centimeters vingbredd och en vikt kring 60 gram, mot pärlugglans 24 till 26 centimeter. Pärlugglan har ett stort runt huvud med förhållandevis stora gula ögon och tydliga vita runda fält omkring, medan sparvugglan har litet huvud, sträng blick och betydligt mindre vitt runt ögonen.2,3,8
Lätena skiljer dem åt lika tydligt. Sparvugglans sång består av taktfast upprepade entoniga mjuka visslingar med ungefär en sekunds mellanrum, hörbara på 500 meter upp till en kilometers avstånd, alltså något helt annat än pärlugglans snabba, poppande serie. Tiden på dygnet hjälper också: sparvugglan är mest aktiv i gryning och skymning och kan ses även dagtid, medan pärlugglan är strikt nattaktiv.6,8
Hökugglan ser helt annorlunda ut och låter helt annorlunda. Den är större än pärlugglan och aktiv på dagen.3
