Översikt
Sparvugglan är Europas minsta uggla. Den mäter 16–18 centimeter och är ungefär så stor som en domherre, alltså mindre än de flesta föreställer sig när de hör ordet uggla.5
Till skillnad från de flesta andra ugglor är den aktiv på dagen, och allra mest i skymning och gryning. Det gör den till en av de ugglor man faktiskt kan få se i dagsljus, ofta sittande högst upp i en gran.4,5
Den håller till i barr- och blandskog och finns i större delen av landet. Det svenska beståndet beräknades till 19 000 par 2018, och för tioårsperioden 2009–2018 bedömdes trenden som oförändrad.1,2
Vid rödlistningen 2025 flyttades arten från Livskraftig till Nära hotad. Både nattrutterna inom Svensk fågeltaxering och rapporterna i Artportalen pekar på en minskning, och minskningstakten har uppgått till 15 procent under de senaste 15 åren, med ett osäkerhetsintervall på 5–25 procent. Sparvugglan är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och är upptagen i fågeldirektivets bilaga 1.1
Utseende
Kroppslängden ligger på 15–19 centimeter och vingbredden på 32–39 centimeter. Vikten är omkring 60 gram, alltså ungefär en stares storlek. Honan är tydligt större och tyngre än hanen: honor mäter 17,4–19 centimeter och väger 67–77 gram, hanar 15,2–17 centimeter och 50–65 gram.6,7
Ovansidan är gråbrun med vitaktiga fläckar och undersidan vit med bruna längsstreck. Stjärten är mörkare än kroppen och har vit bandning i fem smala tvärband. I nacken finns en vit halvring. Benen är tätt befjädrade ända ut till klorna.6,7
Huvudet är rundat och ganska litet i förhållande till den kompakta kroppen, och det är betydligt mindre vitt runt ögonen än hos pärlugglan. Den vippar ibland på stjärten.3,5
På avstånd sitter den ofta som en tennisboll i en grantopp. Flykten är snabb och bågig, i en stil som påminner om en hackspett.3,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Sparvugglan häckar i barr- och blandskog från norra Skåne upp till Torne lappmark. I norra Norrlands inland är beståndet relativt glest, även om arten tillfälligt förekommer ända upp i fjällbjörkskogen. På Öland och Gotland saknas den helt.1
Den häckar ganska allmänt i barr- och blandskog och ses oftast i kanten av myrar och gläntor. Skogen har stor betydelse för arten, och särskilt granskogen, men den utnyttjar också löv- och barrblandskog, lövskog, bryn, buskmark och olika myr- och strandmiljöer.1,5
Som negativ påverkan anges brist på grova eller gamla träd samt markavvattning. Arten använder både levande träd och döda träd som boplats, från nyligen döda till måttligt nedbrutna stammar.1
Utanför Sverige finns arten i boreala skogar från norra och centrala Europa österut genom norra Asien till Sibirien. Globalt bedöms den som Livskraftig, och världspopulationen uppskattas till 471 000–894 000 häckande vuxna individer.6,7
Arten är i huvudsak stannfågel. Vuxna fåglar är bofasta året runt utom under hårda vintrar, då de kan röra sig söderut, medan ungfåglarna normalt sprider sig på hösten eller vintern. På vintern dyker sparvugglan ibland upp vid fågelmatningar.3,7
Ekologi och häckning
Sparvugglan trivs bäst i gammal granskog med inslag av löv och öppna ytor. Gammal barrblandskog med asp och björk hör till favoritmiljöerna, och reviret kan uppgå till 200 hektar beroende på hur bra biotopen är. Hanar kan använda samma revir i upp till sju år, och arten är monogam.4,6,7
Den bygger inget eget bo utan häckar i hål: övergivna hackspetthål efter större hackspett eller tretåig hackspett, ihåliga träd och holkar. Djupa håligheter, 15–30 centimeter djupa, föredras.5,6,7
Kullen består av fyra till sju vita ovala ägg som läggs i april eller maj. Ruvningstiden är ungefär fyra veckor, och ungarna stannar i boet i 30–34 dagar innan de blir flygga.5,7
Födan består främst av sorkar och möss, men också av småfåglar. Den jagar i skogsbryn och på ängar med gott om smågnagare. Ungarna matas även med småfåglar upp till trastars storlek, och bytesurvalet omfattar allt från bofinkar och sångare till trastar och hackspettar. Den är en djärv och glupsk jägare som anfaller och dödar fåglar som är större än den själv och bär bort dem, och den kan fånga fåglar i flykten.3,5,6,7
När det finns gott om byten hamstrar sparvugglan mat i trädhål. Under hösten samlas stora mängder smådäggdjur och fåglar in som förråd inför vintern, och hur mycket den lagrar hänger tätt ihop med vädret.5,6,7
Förväxlingsarter
Pärlugglan är den art som ligger närmast till hands att blanda ihop den med. Båda har brun fjäderdräkt med vita fläckar, men sparvugglan är betydligt mindre, har ett mindre huvud och avsevärt mindre vitt runt ögonen. Storleken är den säkraste skillnaden: pärlugglan gör ett tydligt större intryck.3
Tiden på dygnet hjälper också. Sparvugglan är lättast att höra i skymningen eller gryningen och tystnar när det blir riktigt mörkt, medan pärluggla och hornuggla oftare hörs mitt i natten. Kattugglan är inte lika bunden till en viss tid på dygnet.3,4
Lätena skiljer sig påtagligt. Berguven har ett ödsligt, utdraget "oohu" ungefär var tionde sekund som kan höras flera kilometer. Hornugglan ger ett ganska kort "hoo" som upprepas. Hökugglans spelläte är ett drillande "ululululululul" i ungefär tio sekunder. Jordugglan hörs med ett ihåligt "boo-boo-boo" i flykten. Ingen av dem påminner om sparvugglans korta, ljusa visslingar.3
En annan dagaktiv uggla att hålla isär den från är hökugglan, som ofta sitter i en trädtopp och spanar över öppen terräng. Att båda syns i dagsljus och gärna exponerar sig högt gör att beteendet ensamt inte räcker, men storleksskillnaden är stor.3
