Översikt
Korpen är den största fågeln i kråkfamiljen, helsvart, med stor näbb och långa vingar. Den beskrivs som vår största kråkfågel och är tydligt större och kraftigare än både kråka och råka. I flykten syns en stjärt som brukar liknas vid en diamantform, och fjäderdräkten har en glansig metallisk lyster.2,6
I Sverige häckar korpen numera allmänt i hela landet och i alla typer av miljöer. Den kallas i en av källorna sannolikt vår mest spridda fågelart. Arten har också rykte om sig att vara skarpsinnig, och i Skånes fågelatlas omtalas den som kanske vår intelligentaste kråkfågel.1,2,3
Utseende
Längden anges till 54 till 67 centimeter och vingspannet till 115 till 130 centimeter, med en vikt på 0,70 till 1,60 kilogram. Fågeln.se anger 55 till 65 centimeter och ett vingspann på upp till 130 cm. Räknar man in hela artens utbredning över världen blir spannen större: 54 till 71 centimeter i längd, 116 till 153 centimeter i vingspann och 0,69 till 2,25 kilogram i vikt, där medelvikten skiljer sig mellan olika områden. I Kalifornien ligger den kring 0,784 kilogram, i Alaska kring 1,135 kilogram och i Nova Scotia kring 1,230 kilogram.1,2,5
Näbben är mycket kraftig och något böjd, och ovanför den sitter längre borstlika fjädrar än hos kråkorna. Strupfjädrarna är långsträckta och spetsiga och ger ett rufsigt intryck; på engelska kallas de hackles. Vid basen är halsfjädrarna blekt brungrå. Stjärten är lång och starkt graderad, alltså kilformad, vilket är ett av de drag som skiljer korpen från kråkorna.1,5,6
Dräkten är mestadels svart och regnbågsskimrande. I solljus kan den visa en blå eller purpurfärgad glans. Vuxna fåglar har mörkbrun regnbågshinna, medan ungfåglar har blågrå iris och skär näbbrot och skärt gap. Enstaka vita, så kallade leucistiska individer förekommer i vilda bestånd.1,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Arten är utbredd över Holarktis, från Arktis och tempererade områden i Nordamerika och Eurasien till öknarna i Nordafrika. Den klarar också stora höjder och har observerats i Tibet upp till 5000 meter och så högt som 6350 meter på Mount Everest.1
Fram till 1950-talet häckade merparten av den svenska populationen i Småland, norra Dalarna och inre Norrland. Under 1970-talet ökade beståndet kraftigt, och i dag häckar korpen allmänt i hela Sverige och i alla typer av miljöer. Det nationella beståndet beskrivs numera som stabilt efter den tidigare starka ökningen.1,2,3
Skåne visar hur snabbt det gått. Runt 1800 fanns arten från det allra sydligaste Skåne, men kring 1920 var den i det närmaste försvunnen som skånsk häckfågel, och 1948 fanns bara ett fåtal par vid gränsen mot Småland. Korpen fredades efter Sveriges inträde i EU, och den minskade förföljelsen har sannolikt bidragit till den mycket starka spridning som atlasinventeringarna visar. Under den senare atlasperioden häckade korpen i minst hälften av de skånska rutorna, och från att i huvudsak ha hållit till i norra Skånes skogsbygder fanns den nu väl spridd över hela landskapet. Mest anmärkningsvärt tycker atlasförfattarna att etableringen i de södra och västra odlingsbygderna är.3
Antalet häckande par i Skåne rapporterades frivilligt och gav 243 par. Räknar man in minst ett par i de 153 säkra rutor som saknade antalsuppgifter blir minimisiffran 396 par, och atlasen bedömer att en dubblering av det talet är en rimlig skattning av det skånska beståndet. Att arten missas beror inte på att den är svår att upptäcka; förekomsten är lätt att påvisa, men boet kan vara betydligt svårare att hitta, och fåglarna rör sig över stora områden, särskilt sedan ungarna lämnat boet. En sak har korpen ännu inte gjort i Skåne, till skillnad från de övriga kråkfåglarna: den har inte flyttat in i tätorterna, utan håller sig till landsbygd och utkanter.3
Arten är rödlistad som livskraftig, alltså inte hotad. I Storbritannien häckar korpen huvudsakligen i väster och norr men utvidgar för närvarande sitt område österut, och hålls där till jordbruksmark, högland och bergsområden eller nära havsklippor; brittiska RSPB listar den som grön, vilket betyder ett friskt bestånd. Antalet erkända underarter varierar mellan källorna, från åtta till elva. Den form som förekommer i Sverige är corax, som finns i norra och centrala Europa österut till Bajkalsjön.1,5,6
Ekologi och häckning
Korpen är allätare och synnerligen opportunistisk, och dieten kan variera kraftigt med plats, årstid och slump. På matsedeln står as, insekter, fluglarver, asbaggar, spannmål, ekollon, knoppar, bär och frukt, liksom små däggdjur, fåglar, groddjur, kräldjur och ryggradslösa djur. Den tar även mänskligt matavfall och kan äta osmälta delar ur djurs avföring. Korpar lagrar överskottsmat i gömmor och plundrar andra arters förråd. De uppträder som matsnyltare på vargar men leder också vargflockar till byte.1,2,5
Paret håller ihop för livet och försvarar ett revir. Unga fåglar uppvaktar tidigt men bildar ofta inte par förrän två till tre år efter första uppvaktningen. Boet är en djup skål av stora pinnar och kvistar, sammanfogade med rötter, lera och bark och fodrade med mjukare material, till exempel hjortpäls. Kvistarna kan vara upp till 150 centimeter långa och 2,5 centimeter tjocka.1,2,5
Boet placeras oftast i ett stort träd eller på en klipphylla, mindre ofta i gamla byggnader eller på telefonstolpar. I Skåne har korpen även funnit att kraftledningsstolpar duger som boplats; under den senare atlasperioden noterades häckningar i sådana stolpar i minst 21 rutor, och eftersom ingen egentlig studie gjordes utgår atlasförfattarna från att företeelsen är betydligt mer utbredd.1,2,3
Äggen läggs i februari och mars enligt Fågeln.se. Svenska Wikipedia anger att äggläggningen i större delen av utbredningsområdet börjar i slutet av februari, medan engelska Wikipedia skriver slutet av januari till februari för större delen av området, med december i Pakistan, slutet av mars till april i Nordafrika och så sent som april på Grönland och i Tibet. Kullen består av tre till sju blekt blågröna, brunfläckiga ägg; engelska Wikipedia anger fyra till sex som det vanliga och två till sju som sällsynt. Honan ruvar ensam i ungefär 18 till 21 dagar, cirka 20 dagar enligt Fågeln.se. Ungarna är kvar i boet i 35 till 42 dagar, av engelska Wikipedia angivet som 35 till 49 dagar, och stannar därefter ytterligare ett halvår hos föräldrarna. Korpar är mycket energiska när de försvarar sina ungar.1,2,5
Intelligensen är väl dokumenterad. I ett experiment löste fyra av fem korpar ett komplext problem utan synbar inlärning genom försök och misstag. Bland andra prestationer finns att dra upp upphängt kött med hjälp av ett snöre, att avsiktligt vilseleda artfränder, att känna igen orättvisa byten och att kommunicera om föremål och händelser som inte finns på plats. Vid fyra månaders ålder klarar sig korpar ungefär lika bra som vuxna schimpanser och orangutanger på tester av orsakstänkande, social inlärning och theory of mind. De stjäl och gömmer glänsande föremål och kallar på artfränder när de hittat stora kadaver.1,2,5
Ungfåglarna är mycket lekfulla och räknas till de mest lekfulla av alla fågelarter. De har observerats glida ned för snödrivor, till synes enbart för nöjes skull, och leker med andra djur, till exempel kull-lekar med vargar, uttrar och hundar. Jämfört med andra kråkfåglar är korpen relativt skygg. I naturen blir den omkring 10 till 15 år. Den högsta kända åldern för en ringmärkt korp i Sverige är drygt 18 år, och engelska Wikipedia uppger att korpar kan leva mer än 23 år i det vilda, med 23 år och 3 månader för den äldsta ringmärkta vilda individen. Vid Towern i London har enskilda fåglar blivit över 40 år.1,2,5
Förväxlingsarter
Kråkan är den art som ligger närmast att blanda ihop korpen med. Den mäter 44 till 51 centimeter, har ett vingspann på 84 till 100 centimeter och väger i genomsnitt 510 gram, alltså betydligt mindre än korpens 54 till 67 centimeter och 115 till 130 centimeter i vingspann. Näbb och ben är svarta. Kråkan förekommer i två färgvarianter, den helsvarta svartkråkan och den grå och svarta gråkråkan; det är gråkråkan som finns i Sverige.1,4
Utöver storleken skiljs korpen på en större och kraftigare svart näbb, rufsiga fjädrar kring strupen, längre borst ovanför näbben och en längre, kilformad stjärt. Korpen har större vingyta och en stabilare segelflykt med i allmänhet färre vingslag än kråkorna. Rösten avgör oftast saken: korpens kraxande är djupt och av mycket mer klangfull kvalitet än kråkans. Korpen är också mycket större och kraftigare än både kråka och råka.5,6
Även häckningen skiljer sig. Kråkan häckar i slutet av mars eller i början av april och bygger boet i höga träd, alltså senare än korpen som lägger ägg redan i februari och mars. Kråkans kull består av tre till sex gröngrå, fläckiga ägg, honan ruvar ensam och båda föräldrarna matar ungarna. Kråkan är känd för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik och använder varningsläten som samlar andra kråkor när den är i fara. Till skillnad från korpen minskar kråkans bestånd, och arten har tidigare klassificerats som nära hotad.2,4
