Corvus frugilegus
Råkan lever socialt och är mycket talför. Den har flera olika läten som delvis är svåra att skilja från kråkans. Det vanligaste är ett "kah" eller "krah" som kan låta ganska varierande. Ofta hörs det när ett par hälsar på varandra med rituella bugningar.
Alla läten och ljud för råka →Utbredningskarta över var Råka har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Råkan (Corvus frugilegus) är en kråkfågel i släktet Corvus, familjen kråkfåglar och ordningen tättingar. Den beskrevs av Linné 1758. Det man känner igen den på är den långa, spetsiga och något nedåtböjda näbben med ett ljust naket hudparti vid näbbasen, och en svart fjäderdräkt med metallisk glans. Råkan är en kulturföljare som helst håller till på stora jordbruksslätter, där den häckar i kolonier, men den finns också lokalt som häckfågel inne i städer, framför allt i parker. Den söker sin föda på marken, på åkrar och utmed vägkanter, och är allätare.5
I Sverige är råkan bofast och reproducerande, och den har kommit hit spontant. Den bedöms som livskraftig (LC) och har varit det i samtliga svenska rödlistor från 2000 till och med 2025. Jordbrukslandskap och urban miljö har båda stor betydelse för arten. Råkan är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och räknas samtidigt som vilt, vilket innebär att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen. Globalt är den klassad som livskraftig.1,6
Namnet råka antas komma av det germanska *hrŏk-, som i sin tur ska ha ett ljudhärmande ursprung. Det vetenskapliga namnet betyder ordagrant fruktsamlande korp: Corvus är latin för korp, och frugilegus är satt samman av frux (frukt) och legere (samla). På Gotland har fågeln också kallats blåkråka.5
Råkan är svart med blå- och purpuraktig glans, tydligast på huvud och hals, där fjädrarna är fina och silkeslena utan synliga fjäderspolar. Den är bara lite mindre än en kråka, mellan 41 och 49 centimeter lång och med ett vingspann på 81 till 94 centimeter. Vuxna fåglar har ingen befjädring kring näsborrarna, och den blekt gula näbbasen är också fjäderlös. De dräktdetaljerna kommer fram i februari till maj under andra kalenderåret. Stjärten är mindre kilformad än korpens, och könen skiljer sig varken i fjäderdräkt eller storlek.5
Näbben är spetsig, något nedåtböjd och smalare än kråkans. Fjäderdräkten ser rufsig och lös ut, och benen har fjäderklädda byxor. Mätningar av levande fåglar ger en medelvikt kring 452 gram för vuxna, där hanar väger omkring 485 gram och honor omkring 425 gram. En ung råka har helsvart näbb och fjädrar vid näsborrarna. Ansiktsfjädrarna faller av vid ungefär sex månaders ålder.5,6,7,8
Råkan förekommer i ett bälte från Irland och Skottland via Centraleuropa och vidare genom Centralasien österut till Kina. Den saknas i södra Schweiz, i stora delar av Österrike och i Italien. I Norden når den Danmark och södra Sverige samt södra och västra Finland. Under vintermånaderna finns den också längs Norges kust upp till mellersta Norge, på stora delar av Balkan och i större delen av Turkiet.5
I Sverige häckar råkan i kolonier i slättbygd, ofta nära bebyggelse. De största bestånden finns i Skåne och södra Halland, med mindre kolonier i Blekinge, Småland, på Öland och Gotland samt i Västergötland, Östergötland och Uppland. Minst 95 procent av det svenska beståndet finns i Skåne och södra Halland. Längre norrut träffar man på arten lokalt, till exempel vid Vadstena och i Uppsalatrakten, och i Uppsala lever den delvis i stadsmiljö.1,4,5
Det svenska beståndet uppgick 2018 till omkring 48 000 par. Över tjugo år (2002 till 2021) har antalet förändrats med 13 procent nedåt och över tio år (2012 till 2021) med 9 procent nedåt, men ingen av siffrorna är statistiskt säkerställd och trenden bedöms som stabil. Det finns inga tecken på någon betydande populationsförändring, och förekomstarean skattas till omkring 1 196 kvadratkilometer.2,1
Bakom dagens siffror ligger en kraftig svacka. Arten kraschade i samband med biocidkatastrofen under 1950- och 1960-talen: en inventering 1955 till 1957 gav 11 075 par, medan en inventering 1965 gav bara 5 113 par. Sedan dess har beståndet vuxit stadigt, från omkring 18 000 par 1984 och 22 500 par 1989 till 32 500 par 1997, 40 000 par 2000 och omkring 45 000 par i Skåne 2008 och 2009. Skåne stod då för 94 procent av den svenska populationen. I Halland har arten ökat under senare år, medan den i övriga områden får betraktas som sparsamt förekommande, i vissa delar minskande på grund av förföljelse.3
Råkan kräver öppet landskap och skyr skog, och den förefaller numera nästintill kräva mänsklig närhet. Där utbredningen har luckor beror det oftast på att trakten domineras av skog, eller på att de mänskliga bosättningarna är få och för råkans del oattraktiva. Förr var det landsbygden som gällde, men idag har både människor och råkor i hög grad flyttat till mer urbana miljöer. Skånes Ornitologiska Förening har utsett råkan till kommunfågel i Skurup.3,5
Råkan kan vara både flyttfågel och stannfågel, och andelen obligata flyttfåglar ökar från väster till öster. Västeuropeiska fåglar stannar till större delen kvar i häckningsområdet, medan de centraleuropeiska populationerna flyttar med ungefär 60 procent till klimatiskt gynnsammare områden. Flyttsträckorna överstiger i regel inte 100 mil. I Skåne är råkan stannfågel, men om höstarna samlas fåglarna i enorma flockar.5
Råkan bebor mestadels öppen åker- och ängsmark med buskskog, småskog eller trädrader. Den föredrar jämna eller backiga trakter och undviker bergstrakter. Växtligheten där den söker föda ska inte vara för hög. Den skyggar inte för människors närhet, och många kolonier och sovplatser ligger alldeles intill bebyggelse, ofta i städernas parker. Bland viktiga miljöer i det svenska landskapet märks park och trädgård, solitärträd och trädgrupper, åker i växelbruk samt öppna och friska gräsmarker.5,1
Fåglarna är sällskapliga året runt, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt i sovträd. Dagen börjar mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter ger det åtta timmar till födosök. Kajor ansluter sig ofta till råkornas övervintringsflockar och kolonier, kråkor mer sällan. Paren hälsar på varandra med en sorts paradgång där vingarna hålls lätt lyfta.5
Råkan är allätare men äter mest insekter och mask samt frön och växtdelar. Trots att den föredrar animalisk föda är det den vegetabiliska som väger tyngst räknat i andel, tre femtedelar av födan. Daggmaskar, olika harkranksarter, skalbaggar och deras larver, framför allt knäpparlarver, samt snäckor hör till de mest uppskattade bytesdjuren. Den tar också däggdjur som fältsorkar, näbbmöss och jordsorkar, och tillfälligt men sällan småfåglar och deras ungar. Vintertid äter den även as, i betydligt mindre utsträckning än kråkan. Den vegetabiliska födan består av frön av alla sorter, mest spannmål, samt nötter, ekollon, bokollon och i mindre grad frukt som körsbär och plommon och olika vilda bär. I städer äter den i princip allt människan lämnar efter sig.5
När råkan söker föda hoppar eller går den på marken. Den spetsiga näbben används som ett universalverktyg, som tjänar till att gräva och hacka lika väl som att sondera och peta. Under dagen skiftar sättet: på morgonen mest på markytan, senare grävande och petande i marken, och slutligen en systematisk avsökning av större ytor.5
Råkan är obligat kolonihäckare, vilket betyder att paret alltid häckar tillsammans med andra råkor. Kolonierna ligger i skogsdungar eller parker. Den blir könsmogen i slutet av sitt andra levnadsår och lever monogamt under häckningen, i livslånga par. Under parningsleken förekommer social fjädervård, tiggande efter föda och långa spelropsduetter, där båda sitter bredvid varandra med brett utspärrad stjärt, oftast något avskilda från de andra.5
Bobygget börjar i början av mars, och det ofta stora boet byggs av både honan och hanen. Grenar och kvistar flätas samman till ett glest gallerverk som sedan fodras med strån, mossa, hår och liknande. Boet placeras gärna högt uppe i en trädklyka i alléer och parker eller i skogsdungar ute på åkrarna. Bona ligger nära varandra, men sällan närmare än en meter. Materialstöld inom kolonin och mellan olika kolonier är vanlig.5
Äggen läggs vanligtvis mellan den 1 och 15 april, och honan lägger fyra till fem stycken. De har grågrön bottenfärg och är tätt prickade med bruna eller grå ovala fläckar. Honan ruvar ensam i 16 till 19 dygn, och under tiden förser hanen henne med mat. De första tio dagarna sköter hanen utfodringen av ungarna ensam, därefter gör båda det. Maten kommer upp som uppstötta daggmaskar och insektslarver. Ungarna blir flygfärdiga efter 29 till 33 dygn, men matas länge efter att de lämnat boet, och ansluter sig sedan till ungdomsgrupper som stryker omkring i närheten. Det blir oftast bara en kull per år. En fågel som når häckningsålder lever typiskt sex år, och den äldsta kända ringmärkta råkan blev 22 år och 11 månader.5,6
Råkan har ansetts orsaka skador i lantbruket. Skador uppstår när flockar besöker en nysådd åker, där de gärna tar det groende utsädet och ofta rycker upp unga plantor radvis. Ett sådjup på ungefär åtta centimeter i stället för två till fyra, samt vältning av sådden, försvårar uppryckningen. Både skadorna och vanan att häcka i stora kolonier nära människor har lett till försök att begränsa kolonierna genom att förstöra bon före häckningen, och att fälla träden är ett effektivt sätt att bli av med råkorna. Mot den negativa synen har anförts att råkan, som alla kråkfåglar, är en effektiv renhållare som äter upp allt ätbart på marken och därmed minskar födotillgången för till exempel råttor. I det svenska underlaget pekas brist på grova eller gamla träd samt jakt och insamling ut som faktorer med viss negativ effekt.5,1
Bland svarta kråkfåglar är det den nakna hudfläcken framför ögat och runt näbbasen som skiljer den vuxna råkan från de andra. Ansiktet ser gråvitt och naket ut, och näbben är blekgrå med en tydlig fläck av grå hud vid basen. Näbben är dessutom smalare och spetsigare än svartkråkans. Fjäderdräkten är rufsigare och lösare än svartkråkans, vingarna är proportionellt längre och smalare, och i starkt solljus skimrar dräkten i blått eller blåviolett. Huvudet ser koniskt ut.7,8,6
Juvenila och subadulta råkor är svårare. De liknar svartkråkan mycket, saknar den nakna hudfläcken och har helsvart näbb med fjädrar vid näsborrarna. Det som skiljer dem är främst den spetsiga, dolkformade näbben. I flykten går råkan att skilja från svartkråkan på de något längre handfjädrarna, och flykten verkar lättare med något snabbare vingslag. Mot korpen skiljer sig råkan genom att stjärten är mindre kilformad. Kajor blandar sig ofta med råkorna i vinterflockarna och vid kolonierna.5,7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Råka är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar. Råkan förekommer i stora delar av palearktiska regionen och har introducerats på Nya Zeeland. Den utmärks av sin långa, spetsiga och något nedåtböjda näbb med det ljusa nakna hudpartiet vid näbbasen och sin metalliskt glänsande svarta fjäderdräkt.
En råka är ungefär 41–49 cm lång och väger 370–527 gram.
Råka har ett vingspann på ungefär 81–94 cm.
Råka väger ungefär 370–527 gram.
Flest observationer av råka rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Råka bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var råka har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
