Översikt
Skatan är en kråkfågel som skiljer sig från de andra kråkfåglarna genom sin svartvita dräkt och sin mycket långa stjärt. Den häckar i Sverige, stannar här året runt och finns i hela landet. Här är den knuten till odlade marker och bebyggelse. Det vetenskapliga namnet Pica pica betyder skata. I den svenska rödlistan från 2025 är skatan klassad som Livskraftig (LC), alltså inte hotad, och globalt har den samma kategori.1,2,4,5
Utseende
En skata är 40–51 cm lång. Av det är 12–30 cm stjärt, och ofta räcker stjärten ensam till ungefär halva fågelns längd. Stjärten är styv och kilformad. Vingbredden är 48–62 cm. Hanarna väger 210–272 g och honorna 182–214 g, i genomsnitt 233 respektive 203 g. Honan är något mindre än hanen.2,3,4
Huvud, hals, bröst och undergump (undersidan mellan benen och stjärten) är svarta och glänser metalliskt i grönt och violett. Buken och skulderfjädrarna, som sitter där vingen möter ryggen, är rent vita, och även flankerna är vita. Vingarna och stjärten är svarta men skimrar i grönt, blått eller purpur. I svagt ljus verkar dräkten till största delen svart. Näbb, ben och fötter är svarta till svartgrå, och näbben och fötterna är ganska grova. Den färgade delen av ögat, iris, är mörkbrun. Hane och hona har likadan dräkt.2,3,4,5
Unga skator saknar till en början glansen i fjäderdräkten. Ungfåglarna har också rosa mungipor, lite ljusare ögon än de vuxna och kortare stjärt. De vuxna byter ut hela fjäderdräkten en enda gång per år, när häckningen är över. Bytet kommer igång i juni–juli och är klart i september–oktober. Ungfåglarna byter bara en del av kroppsfjädrarna, ungefär en månad senare än de vuxna. Vingarna har vita fält, och handpennorna, de yttersta stora vingfjädrarna, har vit innerfan. Innerfanen är den del av fjädern som sitter på skaftets inre sida, och den vita färgen där syns tydligt när vingen är utfälld.3,4
Utbredning och förekomst i Sverige
Skatan finns i hela landet, men den saknas i norra fjällkedjan och i mellan- och ytterskärgårdarna i Östersjön. Den är vanlig norrut till Lycksele lappmark och mellersta Norrbotten. I stora delar av Norrland finns den bara glest eller sparsamt. När fåglarna i Skåne kartlades ruta för ruta fanns skatan i 98 procent av rutorna 1974–1984 och i 96 procent 2003–2009. I Skåne saknades den på Ven och i den kartruta som omfattar Måkläppen.1,2,6
I början av 2020-talet fanns ungefär 200 000 par skator i Sverige. I Skåne fanns 2008 uppskattningsvis 25 000 par, vilket var 11 procent av det svenska beståndet. Vid en inventering av en kartruta i Malmöområdet hittades 242 par, omkring 10 par per kvadratkilometer. I stadsmiljö kan tätheten bli över 30 par per kvadratkilometer, i vissa fall över 40, och lokalt i tätorter som passar arten allra bäst över 80.5,6
Redan 1858 fanns skatan överallt där människor hade slagit sig ner i Sverige, och 1944 var den allmän i hela landet. Mellan 1952 och 2001 växte beståndet. Under 2000-talet har det i stället minskat. I vinterräkningen Vinterfåglar inpå knuten har antalet skator legat mycket stilla sedan räkningen började 2006, bortsett från de allra första åren och med små svängningar från år till år. I snitt innehåller varje inskickad räkning ungefär två skator. På vinterräkningens topplista över arterna hamnade skatan 2023 på sjätte plats, efter att tidigare ha legat på åttonde. Det berodde delvis på att det fanns färre invasionsfåglar, alltså arter som bara vissa år dyker upp i stora mängder.1,2,6,7
Till det som missgynnar skatan i Sverige hör brist på grova eller gamla träd, förändrade gårds- och inomhusmiljöer, jakt och insamling samt andra arter. Vid rödlistningen 2025 kunde skatan hamna någonstans mellan LC och NT, alltså mellan livskraftig och nära hotad, beroende på vilka skattningar man räknade med, men de mest troliga värdena gav LC. Den var också LC 2000, 2005, 2010, 2015 och 2020. Redan 2020 bedömdes det att beståndet minskar eller kommer att minska. Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen, samtidigt som jaktförordningen i vissa fall tillåter att den jagas.1
Skatan är för det mesta stannfågel, alltså en fågel som stannar kvar på samma trakter året runt. Vid nordgränsen för utbredningen, i Sverige, Finland och Ryssland, kan den flytta söderut när vädret blir hårt. Den klarar det nordiska vinterklimatet bra. Utanför Sverige lever skatan i de tempererade delarna av Europa och Asien, från Portugal, Spanien och Irland österut till Kamtjatka. I Europa häckar 7,5–19 miljoner par, och beståndet där har varit stabilt sedan 1980. I hela världen finns 46–228 miljoner skator.3,7
Skatan delas in i sex underarter, alltså geografiska former av samma art. I Sverige finns två av dem: nordlig skata (fennorum) i norr och europeisk skata (pica) i söder. Den nordliga skatan lever i norra Skandinavien och nordvästra Ryssland. Den europeiska skatan finns på Brittiska öarna och från södra Skandinavien österut till Ryssland och söderut till Medelhavet.2,3
Ekologi och häckning
Både jordbrukslandskapet och städerna är viktiga för skatan i Sverige. Där håller den till i skogsbryn, buskmarker, kring gårdar, i parker och trädgårdar och i tätorter och industriområden. I Skandinavien är skatan helt knuten till människans bebyggelse, en så kallad kulturföljare. Svenska skator håller sig nästan undantagslöst inom några hundra meter från en bostad. I ren skogsbygd är den mycket fåtalig och finns då nästan alltid i närheten av ett hus. Skatan föredrar öppna marker där träden står glest, och i trädlösa trakter och tät skog finns den inte. Kanske redan under bronsåldern, och säkert under järnåldern, levde skator i Skandinavien som asätare vid människornas boplatser, alltså fåglar som åt av döda djur.1,3,6,7
Skatan är allätare, alltså en fågel som äter både växter och djur. I Sverige är frukt, frön och levande djur viktig föda. Den tar också vara på kadaver, delar av döda djur och spillning. På sommaren äter den insekter och deras larver, daggmaskar, spindlar, sniglar och snäckor. Året runt kan den fånga groddjur, ödlor, små däggdjur och småfåglar, och den tar ungfåglar och plundrar bon på ägg och ungar. Svamp, avfall och matrester går också åt, och bland växterna äter den ekollon, säd och bär. Över året består ungefär hälften av födan av djur, men under häckningen är andelen 95 procent.1,2,3,5
Att skatan tar småfåglar har inte visats påverka hur många småfåglar det finns totalt. Skatan gömmer undan mat året runt, och för det mesta är gömman tömd inom tio dagar. På vintern händer det i Sverige att unga skator slår sig ihop i flockar och besöker fågelmatningar. Nattetid samlas skatorna på sovplatser, på vintern vanligen 20–50 fåglar och ibland flera hundra, på sommaren mellan ett och några dussin. Sovplatsen ligger där den är svår att ta sig fram till och används under flera år. Ibland delar starar, trastar, duvor och kajor sovplatsen med skatorna. Rangordningen bland skatorna är svag, men fåglar som häckar står över dem som inte gör det, och hanar står över honor.2,3,7
I ett försök från 2008 märktes fem handuppfödda skator, och två av dem ägnade märket tydligt mer uppmärksamhet när det var färgat och de kunde se sig i en spegel. Det var första gången som ett djur utanför däggdjuren visade att det känner igen sig själv i en spegel. Försöket visar att hjärnan inte behöver ha neocortex, den del av hjärnbarken som däggdjur har, för att ett djur ska känna igen sig själv. Skatans nidopallium, en del av fågelhjärnan, har en relativ storlek som motsvarar den man finner hos schimpans, gorilla, orangutang och människa. Skatan kan använda verktyg, minnas enskilda händelser och skära maten i bitar åt sina ungar. Den lär sig ganska tidigt att saker finns kvar fast de inte syns, känner igen enskilda skator och kan lösa avancerade problem. Att skatan skulle stjäla allt som blänker stämmer däremot inte.2,3,8
Ett revir är i genomsnitt 4–6 hektar, och både hanen och honan försvarar det året runt. Försvaret är som mest intensivt under äggläggningen och på senhösten. Paren håller ihop livet ut, och dör den ena fågeln skaffar den andra snabbt en ny partner. Ofta har paret kvar samma revir från ett år till nästa. När hanen spelar, alltså visar upp sig inför honan, sänker och höjer han fjädrarna på huvudet och reser och breder ut stjärten. Sedan följer korta, hoppiga flygturer och jakter. I Skandinavien lägger skatorna ägg i slutet av april eller början av maj.2,3
Boet är ett klot med tak av grenar och en eller två öppningar på sidorna. Utvändigt är det 35–75 cm brett och upp till en meter högt. I Sverige bygger skatan boet av grenar, mycket tunna kvistar upp till en centimeter tjocka, fina rötter och rottrådar samt gyttja. Inne i boet finns en skål, omkring 135 mm bred och 100 mm djup, som är fodrad med jord, lera och fina rötter. Vanliga boplatser är antingen en central grenklyka högt upp i ett stort träd, på 12–30 meters höjd, eller ett taggigt buskage, där boet hamnar 3–4 meter över marken. Bygget tar vanligen 40 dagar och kan börja redan tidigt på vintern. I Antwerpen i Belgien hittades 2023 ett bo som innehöll 1 500 fågelpiggar av metall, alltså spikar som sätts upp för att hindra fåglar från att landa.1,2,3,5
Skatorna får en kull per år, men om den går förlorad kan de lägga en ny, en så kallad ersättningskull. En kull är på två till tio ägg, oftast fem till åtta, och tio ägg kan det bli när det finns gott om föda. Äggen läggs ett om dagen, tidigt på morgonen. Ett ägg mäter omkring 34 × 24 mm och väger 8–12 g. Skalet är blågrönt till ljusbrunt med fläckar och prickar i brungrått, olivgrönt eller olivbrunt. Ruvningen tar 17–23,5 dagar, i regel omkring 20. Det är honan som ruvar, och under tiden får hon mat av hanen.2,3,4
Kläckningen sprids ut över två till fyra dagar. De nykläckta ungarna är nästan nakna och har slutna ögon. Honan håller dem varma de första 5–10 dagarna, och efter 7–8 dagar öppnar de ögonen. Under sina första 20 dagar ökar ungarna omkring 180 g i vikt. De stannar i boet i 21–34 dagar, oftast 26–31, och i Sverige lämnar de boet ungefär i början av juni. Efter utflygningen är de beroende av föräldrarna i 6–8 veckor, och vid omkring 45 dagars ålder börjar de skaffa mat på egen hand. I genomsnitt flyger 3–4 ungar ut från ett bo, och bland ungarna är svält en viktigare dödsorsak än rovdjur.2,3,4
En del skator häckar redan efter sitt första år, men för det mesta dröjer det tills de är två år gamla. I naturen blir en skata i genomsnitt omkring 2,5 år. Bland de vuxna överlever 69 procent från ett år till nästa, hanarna 75 procent och honorna 60 procent, medan 40 procent av ungfåglarna klarar sitt första år. Den äldsta kända skatan blev 21 år, 8 månader och 23 dagar. Den ringmärktes nära Coventry i Storbritannien 1925 och sköts 1947.2,3,4
Förväxlingsarter
Kajan kan tas för en skata eftersom den också är en svart kråkfågel och ofta rör sig bland skator nära bebyggelse. Kajan är 34–39 cm lång och har en vingbredd på 64–73 cm. Hjässan är blåsvart, ryggen svart och undersidan mörkgrå, medan vingarna och stjärten är glänsande svarta. Hos vuxna kajor är iris ljusblå eller ljust grå.9
Kråkan kan förväxlas med skatan eftersom den är en kråkfågel med likartad kroppsform som också håller till i parker och trädgårdar. Den är 44–51 cm lång, har en vingbredd på 84–100 cm och väger i genomsnitt omkring 510 g. I Sverige är det gråkråkan, en form av kråka, man möter, och den har svart huvud, haka, övre bröst och vingpennor, medan resten av dräkten är grå. På marken går kråkan med vaggande steg. I luften flyger den kraftfullt och långsamt, för det mesta i rak linje.10
Strandskatan kan blandas ihop med skatan eftersom den också är svartvit och har ett liknande namn. Strandskatan är 39–44 cm lång och har en vingbredd på 72–83 cm. Näbben är lång, 6,5–9 cm, och orangeröd till röd. Benen är rosa och ögonen röda. Ovansidan är svart och undersidan vit. När strandskatan flyger lyser vingarnas ovansida av breda vita band, ryggen är vit längst ner, och stjärten avslutas med ett brett svart fält.11
