Översikt
Skatan är en kråkfågel i svart och vitt med en påfallande lång stjärt. Hane och hona ser likadana ut, så på utseendet går de inte att skilja åt. Få fåglar är så välkända eller så beryktade: en del människor tycker om den eller beundrar den, andra har rakt motsatt uppfattning.1,2,3
I vår del av världen är skatan starkt knuten till människan och förekommer nästan uteslutande i anslutning till platser där vi bor och verkar. Svenska skator ses sällan i vildmarken, till skillnad från sina nordamerikanska släktingar. Den är en kulturföljare som anpassar sig väl till människors närmiljöer, och den är stannfågel hos oss.2,3,4
Skator är mycket sociala och hörs året runt. Lätena används för att försvara reviret, för att befästa bandet mellan makarna och för kontakt med ungarna. Ett skatpar mutar in ett område där de bygger sitt bo, och där håller de ofta till även under resten av året.1,3
Utseende
Längden anges till 40 till 51 centimeter, varav stjärten ensam står för 20 till 30 centimeter. Vingspannet är 48 till 53 centimeter. Hanarna väger i medeltal 233 gram och honorna 203 gram. Fågeln.se anger måtten som 46 centimeter totalt, varav 25 centimeter stjärt.1,2
Grundfärgerna hos nominatformen är svart och vitt. Vitt finns på buken, kroppssidorna och skuldrorna. Stjärtfjädrarna och vingpennorna skimrar metalliskt i grönt, blått eller purpur, och i solsken kan stjärtfjädrarna skifta i regnbågens alla färger. De svarta partierna har metallglans. Ungfåglar har en brunsvartare ton på huvud och bröst.1,2,3
Utbredning och förekomst i Sverige
Skatan är vanlig i hela landet ända upp till Lycksele lappmark och mellersta Norrbotten. Den saknas i norra delen av fjällkedjan och i Östersjöns mellan- och ytterskärgårdar. Under häckningstid finns den från Skåne och norrut inom detta område, ofta nära bebyggelse. Den saknas alltså i de obebodda delarna, som yttersta skärgården och de nordligaste fjällen.1,2,4
Om hur många de är skiljer sig uppgifterna åt. År 2007 uppskattades det svenska beståndet till mellan 300 000 och 700 000 par. Fågeln.se anger cirka 200 000 par enligt en uppskattning från början av 2020-talet, med en trend mot minskning.1,2
Ekologi och häckning
Boet är ett klotformat bygge av grenar med en boskål fodrad med fina rötter. Det placeras vanligen 12 till 30 meter upp i ett träd, eller 3 till 4 meter upp i törnigt buskage. Skator använder alltså två strategier för boplaceringen: antingen lågt inne i ett törnsnår eller högt upp. Bona är välbyggda konstruktioner som kan ha flera våningar och flera ingångar, med en fin boskål av jord och lera med flätade rötter.1,4
Materialet är pinnar, kvistar, lera, gräs och fjädrar, och bygget kan bli flera meter högt. Arbetet påbörjas tidigt på vintern och tar i genomsnitt omkring 40 dagar.1,2
Förstakullarna läggs mars till maj, i Centraleuropa i genomsnitt den 8 april. Honan lägger ungefär ett ägg om dagen, och kullen består i snitt av 5 till 8 ägg, i sällsynta fall upp till 10. Endast honan ruvar. Ungarna kläcks i snitt 17 till 18 dagar efter äggläggningens början, lämnar redet efter ungefär 22 till 29 dagar och är sedan beroende av föräldrarna i sex till åtta veckor efter utflygningen.1
Skatan är allätare och tar insekter, maskar, små ryggradsdjur, frukt och vegetabilisk föda. Fågeln.se nämner insekter, daggmask, sniglar och bär, men också ägg och fågelungar. Att den tar andra fåglars ägg och ungar gör den impopulär hos många. Vid fågelmatningarna äter den i princip allt som dukas fram. Under häckningstiden sommartid utgörs cirka 95 procent av födan av animaliskt material.1,2,3
Skator är opportunister och experter på att hitta föda som vi människor har övergett, och de utnyttjar ofta matavfall. Skatan iakttar vad människor gör och undersöker platsen när personen har försvunnit, och den kan öppna soppåsar och sprida ut innehållet. Den hamstrar också mat genom att fylla näbben och flyga i väg för att gömma den, men till skillnad från mesar och nötskrikor använder den gömmorna ganska snart.3,4
Under vårvintern förekommer så kallade massmöten, där fåglarna utför spelhandlingar med kraxande och höga hopp. Det antas vara ett gemensamt parningsspel. Ungfåglar drar omkring i ungdomsgäng i trakten, medan vuxna fåglar bildar långvariga par och är platstrogna.2,3,4
Arten inkluderade tidigare de asiatiska taxa som numera urskiljs som egna arter, nämligen asirskata, svartgumpad skata och orientskata, samt den nordafrikanska maghrebskatan. Uppdelningen bygger på genetiska studier.1
Förväxlingsarter
Nötskrikan är en annan kråkfågel med lång stjärt och kontrastrik teckning. Den är 32 till 37 centimeter lång, har ett vingspann på 54 till 58 centimeter och väger omkring 170 gram. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd, med vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och ett svart mustaschstreck. Vingarna är svarta med vita fläckar och azurblå täckare med svarta tvärstreck, gumpen är vit och stjärten svart, lång och avrundad. Huvudlätet är ett högljutt skränande och hest räk, räk, och arten kan härma andra fåglar, särskilt duvhök. Den är skogslevande och föredrar skogar med gran, och den är Sveriges talrikaste kråkfågel.5
Kajan är en mindre svartaktig kråkfågel som ofta ses tillsammans med skata i bebyggelse. Den är nära 34 centimeter lång, har ett vingspann på 64 till 73 centimeter och väger ungefär 240 gram. Stjärten är kort, till skillnad från skatans mycket långa. Ovansidan av huvudet är blåsvart, ryggen svart, undersidan mörkgrå och vingar och stjärt glänsande svarta. Ögonen är ljusa: vuxna fåglar har ljusblå iris, ungfåglar brun. I flockar är kajan mycket talför och kan skränande dra omkring, ibland med ett något klagande läte, och lockropet är ett metalliskt jack.6
