Lammgam

Gypaetus barbatus

Så låter lammgam

Läte

–

Thomas SIGNEAU · Xeno-canto

Varningsläte

–

Thomas SIGNEAU · Xeno-canto

Lammgam observationskarta

Utbredningskarta över var Lammgam har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.

10+

50+

100+

500+

1000+

Snabbfakta om lammgam

105–125 cm
Längd: 235–275 cm
Vingbredd: 4500–7100 g
Vikt
Rödlistning: Nära hotad (NT)
Flyttning: Bofågel
Häckning: 1–2 ägg, ruvning 53–60 dagar, flygga efter 100–130 dagar
Föda: ben
benmärg
as
smådäggdjur
fåglar
reptiler
Livsmiljö: bergsområden
klippbranter
Observationer: 61
Sällsynthet: Extremt sällsynt (nr 359 av alla arter)

Testa dig självKänner du igen lammgam? Kör fågelquizet

Bevaka artenFå larm när lammgam rapporteras nära dig

Översikt

Lammgamen (Gypaetus barbatus) är ensam art i sitt släkte och hör till de hökartade rovfåglarna. Släktnamnet Gypaetus är satt ihop av de grekiska orden för gam och örn, alltså ungefär gamörn. DNA-studier har visat att arten tidigare placerats fel bland gamla världens gamar. Närmast släkt är i stället palmgam och smutsgam, och längre bort ormörnar, bivråkar och svalstjärtsglada. Det finns två underarter: G. b. barbatus i södra Europa och nordvästra Afrika österut till centrala och nordöstra Kina, och G. b. meridionalis i östra och södra Afrika samt sydvästra delen av Arabiska halvön.¹

Det här är en bergsfågel som lever av ben. Ben kan utgöra upp till 85 procent av födan, och lammgamen är den enda fågelart i världen som är känd för att vara specialiserad på att äta ben. I Sverige är den en extrem raritet: BirdLife Sveriges raritetskatalog innehåller ett enda fynd, gjort i Värmland i juni 2022.^1,2,3

Utseende

Lammgamen är stor. Svenska uppgifter anger längden 105 till 125 centimeter, vingbredden 235 till 275 centimeter och vikten 4,5 till 7,1 kilo. Den engelska sammanställningen anger något vidare spann: 94 till 125 centimeter i längd, 2,31 till 2,83 meter i vingbredd och 4,5 till 7,8 kilo i vikt, där nominatformen väger i genomsnitt 6,21 kilo och underarten meridionalis 5,7 kilo.^1,2

En vuxen fågel har blygrå ovansida med ljusa fjäderskaft, medan huvud och kropp är ljusa i en ton från sandbeige till mättat rostbeige. Ansiktet har en svart mask, och bakom den kraftiga ljusa näbben hänger en tofs av svarta borst som brukar liknas vid en slokmustasch. Den engelska källan beskriver dräkten som mestadels mörkgrå, rostfärgad och vitaktig, med gräddfärgad panna som kontrasterar mot ett svart band över öga och tygel, och med orange eller rostfärgade fjädrar på huvud, bröst och byxor.^1,2

Den rostorange färgen kommer inte från något färgämne i fjädrarna. Fågeln får den genom dammbad eller genom att gnida in järnrik lera på kroppen, och färgen förs också över till äggen.²

Unga fåglar ser helt annorlunda ut. De är övervägande solkigt gråsvarta, med ett mörkt huvud som kontrasterar mot kroppen, kortare stjärt och en mer kompakt siluett i flykten. Den engelska källan beskriver ungfåglarna som svartbruna över större delen av kroppen med gråbrunt bröst. Den vuxna dräkten nås efter omkring fem år enligt den svenska källan, medan den engelska anger fem till sju år.^1,2

Läte

Den som hoppas på ett tydligt läte att känna igen blir nog besviken. Lammgamen är vanligtvis tyst. Ser du en lammgam segla förbi hör du med största sannolikhet ingenting alls, och arten bestäms på utseende och flyktbild snarare än på ljud.^1,2

Under häckningen låter den däremot höra sig. I spelflykten yttrar den visslande och gälla toner, eller en drill. Den engelska källan beskriver samma sak som gälla visslingar i spelflykten.^1,2

Vid boet finns ytterligare ett läte. Den engelska källan beskriver det som falkliknande och återger det i stavning som cheek-acheek, alltså ett tvådelat, ganska vasst rop. Det är knutet till boplatsen och inte något man normalt hör från en fågel på vandring.²

Utbredning och förekomst i Sverige

Lammgamen håller till i bergstrakter i södra Europa, i Afrika och i centrala och västra Asien, så långt österut som centrala och nordöstra Kina. Den är lokalt utbredd inom hela detta område. I Europa är den sällsynt och finns i Pyrenéerna, i alpregionen kring gränstrakterna mellan Schweiz, Frankrike och Italien, på Korsika, på Kreta och i norra Grekland. Den är i huvudsak stannfågel i Europa, men södra Kreta får vintergäster. Arten är sällsynt under 1 000 meters höjd och håller sig normalt över 2 000 meter. I Himalaya har den observerats på 7 500 meters höjd.^1,2

Även om den är stannfågel har den mycket stora revir, och unga fåglar företar långa vandringar. Det är förklaringen till att arten kan dyka upp långt utanför sitt vanliga område. Alppopulationen växer, fåglarna har börjat sprida sig utanför sina traditionella revir, och det kläcks årligen rekordmånga ungar med allt fler revir i Alperna.^1,4,5

I Sverige finns ett enda fynd i Raritetskommitténs katalog: den 15 juni 2022 vid Tobyn och Gravtjärn i Arvika, Värmland, en ungfågel i sitt andra kalenderår. Fyndet är publicerat i Fågelåret 2022. Per Åsander såg fågeln på väg hem från jobbet, under en tur på små bilvägar vid Gravtjärn i Mangskog, omkring klockan 17:30. Han fotograferade den och lade ut bilden i en Facebook-grupp för fågelbestämning. En liknande ung fågel hade kort dessförinnan setts i Danmark.^3,4

Fem år tidigare fanns en observation som aldrig blev ett godkänt fynd. Den 22 maj 2017 rapporterade en fågelskådare en ung lammgam väster om Jönköping, attackerad av kråkor och en ormvråk, och dagen efter såg en annan observatör en trolig lammgam i samma område. Den andra rapportören uppgav sig vara 95 till 100 procent säker på bestämningen, och observationen noterades i appen Bird Alarm, men den blev aldrig bekräftad. Två dagar innan, den 20 maj 2017, hade en ung lammgam setts i östra Danmark, omkring fyra mil från Sverige. Närmast Sverige häckar arten i Alperna.^4,5

Ekologi och häckning

Lammgamen söker föda över mycket stora ytor, med dokumenterade dagliga flygsträckor på upp till 700 kilometer. Ben kan utgöra upp till 85 procent av födointaget, och den är specialiserad på benmärg. Den engelska källan anger 70 till 90 procent ben, och att födan består av däggdjur till 93 procent, fåglar till 6 procent och reptiler till 1 procent. Den tar också sköldpaddor, smådäggdjur och fåglar, både jagade och som as, och i Etiopien äter den vid soptippar och i stadsmiljö. Vid kadaver väntar den ofta ut de andra gamarna i stället för att konkurrera med dem.^1,2,5

Ben sväljs hela eller krossas med näbben. Fågeln slår dem mot klippa eller släpper dem från hög höjd: 50 till 80 meter enligt den svenska källan, 50 till 150 meter enligt den engelska. Den kan bära ben upp till 10 centimeter i diameter som väger över fyra kilo, och kan bita av spröda ben upp till storleken av ett lammlårben. Magsyran har uppskattats till omkring pH 1, och stora ben smälts på ungefär ett dygn.^1,2

Boet är en väldig risbale som återanvänds år efter år. Det mäter i genomsnitt ungefär en meter i diameter och kan enligt den engelska källan växa till 2,5 meter i diameter och en meter i djup. Det placeras på otillgängliga klipphyllor, i skrevor eller i grottor, och fodras med djurrester som skinn och ull, med spillning och ibland med mänskligt avfall. Häckningssäsongen varierar med region: i Europa och Nordafrika december till september, i Etiopien oktober till maj, i södra Afrika maj till januari, i Indien december till juni och i östra Afrika året runt.^1,2

Paret håller ihop livet ut. Kullen består av ett till två ägg, i sällsynta fall har tre noterats. Ruvningen tar 53 till 60 dagar, ungarna stannar 100 till 130 dagar i boet innan de blir flygga, och de kan vara beroende av föräldrarna i upp till två år. Båda föräldrarna deltar i vården. Medellivslängden i det vilda anges till 21,4 år, och i fångenskap kan fåglarna bli minst 45 år.^1,2

Uppvisningarna i luften när par bildas och revir hävdas innehåller visning av klor, tumlande och spiralflykt. Fåglarna hakar regelbundet ihop fötterna med varandra och faller en bit genom luften.²

Statusen bedöms olika i källorna. Svenska Wikipedia anger IUCN-kategorin livskraftig globalt, men med minskande bestånd, medan den engelska anger nära hotad, en klassning arten har haft sedan 2014. Etiopien hade i början av 1990-talet 1 400 till 2 200 häckande par, artens största population. Hoten är förgiftning, mänsklig förföljelse, förstörda livsmiljöer, störning vid boplatserna från klättrare, fallskärmshoppare och fotografer, kollisioner med kraftledningar och vindturbiner, samt veterinärläkemedlet diklofenak, som är dödligt för gamar och har dödat omkring 40 miljoner gamar i Asien.^1,2

I Alperna dog arten ut lokalt på 1930-talet. Återinplantering påbörjades på 1970-talet och de första försöken misslyckades. Ett andra försök startade 1987, och mellan 1987 och 2015 släpptes över 200 fåglar ut i Alperna. Den återetablerade populationen härstammar huvudsakligen från fåglar med östeuropeiskt eller asiatiskt ursprung, och nådde omkring 100 individer 2013.^1,2

Förväxlingsarter

För en svensk skådare är det kungsörn och havsörn som ligger närmast till hands. När lammgamen sågs i Arvika 2022 var det just de arterna den behövde skiljas från, och det som pekade ut lammgamen var en stor, långvingad fågel med tunga vingslag, en särskiljande stjärtform och en kilformad näbb.⁴

Tänk också på att lammgamen ser olika ut beroende på ålder. Båda de svenska observationerna gällde unga fåglar, och en ungfågel är övervägande solkigt gråsvart med ett mörkt huvud som kontrasterar mot kroppen, kortare stjärt och en mer kompakt flyktsiluett än den vuxna fågeln. Den karaktäristiska ljusa kroppen med svart ansiktsmask hör den vuxna dräkten till, som nås efter omkring fem år.^1,3,5

Källor

Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss

Lammgam är en gam som förekommer i bergiga områden i Asien, Afrika och södra Europa. Den placeras som ensam art inom släktet Gypaetus, inom familjen hökartade rovfåglar, och är i motsats till de flesta gamar befjädrad på huvud och hals. Globalt bedöms populationen av lammgam som livskraftig, men i exempelvis Europa och södra Afrika är den hotad.