Stäppörn
Aquila nipalensis
Stäppörn observationskarta
Utbredningskarta över var Stäppörn har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Aquila nipalensis
Utbredningskarta över var Stäppörn har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Stäppörnen (Aquila nipalensis) är en stor brun örn som häckar på stäpperna i Centralasien och flyttar söderut på vintern, till södra och sydöstra Asien samt till västra och södra Afrika. Det vetenskapliga namnet är lätt att reda ut: Aquila är latin för örn, och nipalensis betyder "från Nepal".1,3
Hos oss är stäppörnen en raritet. Fynden måste rapporteras till och godkännas av Raritetskommittén, och i BirdLife Sveriges raritetskatalog står 60 godkända svenska fynd. Svenska Wikipedia beskriver arten som numera i stort sett en årlig gäst. Natursidan räknar upp stäppörn bland de sällsynta örnar som då och då besöker Sverige, men som förblir ovanliga gäster.1,2,4
Traditionellt har två underarter beskrivits, A. n. nipalensis i Mongoliet, Kina och Tibet och den västliga A. n. orientalis från östra Ukraina och europeiska Ryssland österut till Balchasjsjön. Både västerländska och ryska forskare har argumenterat för att arten i själva verket är monotypisk, alltså saknar underarter, och att skillnaderna i storlek och färg beror på en gradvis variation genom utbredningsområdet. Stäppörnen finns på Kazakstans flagga och är nationalfågel i både Kazakstan och Egypten.1,3
Måtten skiljer sig något mellan källorna. Svenska Wikipedia anger en kroppslängd på 62 till 74 cm och ett vingspann på 165 till 190 cm, medan engelska Wikipedia ger de vidare spannen 60 till 89 cm i längd och 165 till 262 cm i vingspann. Honorna är omkring 15 procent större än hanarna. Hanar väger i medeltal 2,48 kg (2,0 till 4,6 kg) och honor 3,56 kg (2,3 till 5,5 kg).1,3
En vuxen fågel är huvudsakligen mörkbrun, med svartaktiga vingpennor och svartaktig stjärt. Strupen är blek. På nacken och bakhjässan finns blekt rostbruna till matt orangegula fält, tydligare hos fåglar i den östra delen av utbredningsområdet. Ögat är brunt till hasselnötsfärgat.1,3
Ungfåglarna är nästan undantagslöst blekare än de vuxna, från umbrabrunt till gulbeige. De har iögonfallande breda vita spetsar mot svart botten på de större vingtäckarna, vingpennorna och stjärten, med kraftiga gräddvita band. Ögonen hos ungfåglar är tydligt mörkbruna.3
Huvudet är relativt litet men bär en kraftig näbb, och den karaktär man ska leta efter är munlinjen, alltså mungipans streck bakåt i ansiktet. Den sträcker sig bakåt i nivå med ögats bakkant och är längre än hos någon annan Aquila-örn, vilket engelska Wikipedia kallar artens viktigaste bestämningskaraktär. Svenska Wikipedia beskriver samma sak som en mungipa som går bakom eller förbi ögat. Näsborren är oval, till skillnad från skrikörnarnas runda näsborre, som länge använts som skiljekaraktär mot dem.1,3
Den som hoppas på ett mäktigt örnskri blir nog besviken. Stäppörnen är relativt tystlåten, och svenska Wikipedia beskriver lätet som ett kråkliknande, skällande ljud.1
Engelska Wikipedia beskriver huvudlätet som ett raspigt, skrovligt skall, likt savannörnens men något djupare. Det är alltså ett skall och inte ett utdraget skri.3
Under flyktspelet hörs en högljudd vissling. Övriga läten beskrivs som huvudsakligen låga och kraxande toner, och en skrämd fågel kan ge ifrån sig ett högt skrik.3
Häckningsområdet ligger främst i Ryssland, Kazakstan, Mongoliet och Kina. Det sträcker sig från nedre Volga och Kaspiska havet genom Kazakstan till Transbajkalien, Altaj, Tien Shan, Xinjiang, Gobi, Gansu, Ningxia, Tibet, Inre Mongoliet och Manchuriet.3
Arten är helt flyttande. Vinterkvarteren ligger i östra och, i mindre utsträckning, södra Afrika, samt i Mellanöstern, på Arabiska halvön och i södra Asien från Afghanistan genom indiska subkontinenten, Tibet, Nepal, Burma och östra Kina till Hainan och Guangdong. Höststräcket börjar ofta omkring oktober, med topp kring slutet av oktober, och avslutas vanligen sent i november till december. Vårsträcket startar vanligen i februari med topp från slutet av februari till mars. Antalen vid sträcklokalerna är stora: 76 000 vid Bab-el-Mandeb hösten 1987, 65 000 vid Suez 1981 och 75 000 vid Eilat 1985. Enligt engelska Wikipedia flyttar arten sannolikt i större antal än någon annan örn i världen.3
I Sverige omfattar raritetskatalogen 60 godkända fynd, som motsvarar 60 individer, plus en avslagen rapport från 2005. Det första fyndet gjordes 22 till 23 augusti 1964 vid Falsterbo och det senast redovisade 27 till 28 mars 2022 i Skåne, alltså 58 år mellan det första och det senaste.2
Fynden är starkt koncentrerade till sydvästra och södra Sverige. Skåne dominerar med omkring 35 fynd och Öland har omkring 15, medan Halland och Gotland har omkring fyra vardera. Enstaka fynd finns även från Blekinge, Västmanland, Värmland, Västergötland, Uppland, Ångermanland, Norrbotten, Södermanland och Västerbotten.2
Merparten av de svenska fynden gäller fåglar i andra kalenderåret. Flera rör fåglar i tredje kalenderåret och äldre, något färre gäller årsungar och några få subadulta eller adulta fåglar. Tidsmässigt samlas fynden i juli till september, med en sträcktopp som främst består av yngre fåglar, och fortsätter under oktober och november. Det finns också fynd från januari till april, både övervintrande fåglar och vårsträck, samt enstaka sommarfynd i juni.2
Ett exempel på hur ett svenskt fynd kan se ut kommer från rekorddagen den 8 oktober 2017 vid Falsterbo, då 16 665 ormvråkar räknades. Ola Elleström berättade att det vid tolvtiden också kom en stäppörn som följde med vråkarna ut till Nabben innan den fick kalla fötter och vände inåt. Han tillade att arten inte utan anledning kallas landörn och att den är en riktig fegis, vilket syftar på att stäppörnen, liksom andra stora rovfåglar, är ovillig att sträcka ut över öppet hav och därför vänder in mot land vid Falsterbonäset.7
Stäppörnen håller till i öken, halvöken, stäpp och savann. Engelska Wikipedia preciserar miljön som öppet torrt landskap, stäpp i både höglänta och låglänta områden, flacka slätter, torr gräsmark, halvöken och även ökenkant. Vanligen ses den på lägre höjd, men lokalt upp till 2 300 m och i bergstrakter till 3 000 m. Vintertid utnyttjas våtmarker och vattendrag där sådana finns, medan savann och gräsmarker är de dominerande miljöerna i Afrika, ibland också torr skog. Från Arabien till Indien används ofta soptippar och kadaverupplag.1,3
Under häckningstiden är stäppörnen en specialiserad predator på sislar, en sorts marklevande ekorrar. I övrigt tas huvudsakligen mindre däggdjur, en del fåglar som blodnäbbsvävare, och reptiler, samt, mest vintertid, insekter som termiter och gräshoppor och dessutom kadaver. Lokalt kan sorkar, pipharar och zokorer, alltså mullvadsgnagare, bli det viktigaste bytet, mer sekundärt murmeldjur, harar, ökenråttor och igelkottar. Omkring 95 procent av bytena vägde mindre än 250 g, även om stapelfödan kunde variera från 50 g upp till 1 500 g. Utanför häckningstiden inriktar sig fåglarna på insektssvärmar, soptippar, kadaver och halvt flygga ungar av olika djur, och saknar den djärva, predatoriska framtoning som besläktade arter har. Arten stjäl också mat från andra fåglar, så kallad kleptoparasitism.1,3
Stäppörnen är den enda örnen som huvudsakligen häckar på marken. Boet läggs på en svag höjning, ofta på eller nära en klipphäll, men det kan också ligga på flack och helt öppen mark, och är tämligen platt. Svenska Wikipedia noterar att arten traditionellt byggde bo på marken men numera ofta bygger några meter upp i en buske eller ett träd. Kullen är vanligen ett till tre ägg, och i lyckade bon blir en till två ungar flygga. Könsmognaden nås mellan fjärde och femte levnadsåret.1,3
Globalt går det dåligt för arten. Världspopulationen uppskattas till under 37 000 par, och beståndet minskade med 58,6 procent mellan 1997 och 2015. IUCN har flyttat stäppörnen från livskraftig till starkt hotad (EN). Bland hoten finns kollisioner och elektrocution vid kraftledningar, förgiftning av bekämpningsmedel, direkt förföljelse, habitatförlust, boförstörelse, stäppbränder och exponering för läkemedlet diklofenak. Engelska Wikipedia lyfter fram ökande stäppbränder och skadedjursbekämpning kring bona, störning och förföljelse från människor, bon som trampas sönder av boskap och framför allt elektrocution på farliga elledningar och stolpar, särskilt i Kazakstan som är artens viktigaste häckningsland.1,3
Mot skrikörnarna i släktet Clanga skiljs stäppörnen på betydligt kraftigare byggnad, mycket större vingyta med längre och mer rektangulära eller fyrkantiga vingspetsar, och större huvud. Näsborrens form hjälper också: oval hos stäppörn, rund hos skrikörn. Större skrikörn mäter omkring 65 cm i längd och 160 cm i vingspann, alltså mindre och nättare, har litet huvud i förhållande till kroppen och visar ofta ett svagt vitt fält på vingovansidan. Den är stundtals mycket högljudd, med ett hundliknande jip som läte, och är i Sverige sällsynt men ses årligen, främst i Skåne.1,3,6
Mot kejsarörn gäller jämförelsen framför allt ungfåglar: kejsarörnen har längre och mindre rundad stjärt, en mer framträdande näbb i stället för djupt insänkt, och en mycket blekare och mer beige helhetsfärg. Savannörnen är mindre än stäppörnen, med kortare vingar, mindre mungipa, smalare hals och relativt längre stjärt. Genetiskt står stäppörnen nära savannörnen och något mer avlägset kejsarörn och spansk kejsarörn.3
Sveriges två egna örnar är havsörn och kungsörn, och båda är påtagligt större än övriga rovfåglar. Havsörnen har mycket breda, raka vingar som brukar liknas vid en flygande ladugårdsport, kort stjärt, kraftig gul näbb och hos äldre fåglar en slående vit stjärt, och den flyger med tunga, djupa vingslag som ser klumpiga ut. Kungsörnen har långa, smala vingar som smalnar av in mot kroppen, längre stjärt än havsörnen och en S-formad vingprofil sedd underifrån, och flykten består av sex till sju tunga vingslag följt av en glidsträcka. Yngre kungsörnar har karaktäristiska vita fält på vingar och stjärt.4
Kungsörnen mäter 65 till 100 cm i längd med ett vingspann på 150 till 240 cm och en vikt på 2,5 till 7 kg. Adulta fåglar varierar från svartbrun till mörkt brun med guldbrun hjässa och nacke, medan ungfågeln är mer enhetligt brun med vita fält på vingundersidorna och vit stjärtbas, teckningar som minskar vid varje ruggning. Kungsörnen har fjäderklädda tarser, alltså fjädrar ända ned mot foten, och i Sverige fanns omkring 450 aktiva revir 2024.5
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Stäppörn är en stor hotad rovfågel som främst häckar i Asien.
I Qvittr
Lyssna på hur stäppörn låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra okategoriserat.
En stäppörn är ungefär 62–74 cm lång och väger 2000–5500 gram.
Stäppörn har ett vingspann på ungefär 165–190 cm.
Stäppörn väger ungefär 2000–5500 gram.
Flest observationer av stäppörn rapporteras i augusti, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Stäppörn bedöms som mycket sällsynt i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var stäppörn har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
